<?xml version="1.0" encoding="UTF-8"?>
<rss version="2.0">
<channel><generator>iloblog 1.0</generator><title>Linda´s dagbok Feed</title><link>http://dagbok.lindam.se/</link><description>H&amp;#xE4;r f&amp;#xF6;rs&amp;#xF6;ker jag dela med mig av tankar, k&amp;#xE4;nslor och upplevelser...</description><item><title>30 januari</title><link>http://iloapp.lindam.se/blog/dagbok?Home&amp;post=23</link><description><![CDATA[  Vad är egentligen respekt och varför ska man respektera andra? För mig känns det väldigt självklart att vara medmänsklig men inte översnäll - men det verkar som om det är något som de flesta inte ens vet vad det innebär. Så nu är det dags för alla er som tror er veta men som faktiskt inte vet, att ta ert ansvar och sluta tro och istället lära er förstå. Så vad är det ni ska förstå, jo att alla människor är unika, just utifrån sina egna förutsättningar, på sina egna villkor och på sitt sätt. Ingen är exakt lik någon annan, alltså är det helt omöjligt att hitta en precis identisk kopia av en person - du kan vara lik, men du kan inte vara någon annan än du är.   Så till dig som inte kan förstå det, du har mycket att jobba med för att komma vidare i dig själv. Fick det här dig att tänka till? Ja då är det dags att börja nu!     
 ]]></description><pubDate>Fri, 19 Dec 2008 20:57:13 +0100</pubDate><category>Dagbok</category></item><item><title>29 november</title><link>http://iloapp.lindam.se/blog/dagbok?Home&amp;post=22</link><description><![CDATA[  Nu har jag ställt mig frågan en längre tid, men inte funnit svaret. Varför ska man egentligen leva? Vad är det som är så bra med att finnas till? Det känns mest som att man finns till för att någon ska klanka ner på en och ber man snällt att lägg ner, jag är faktiskt en person, så hjälper det inte alls.   Så, är det konstigt att man mår dåligt av att få höra negativa saker hela tiden? Mitt svar är, ja - det finns inte en chans att orka med något, eller tycka något är kul med dessa kommentarer i längden.  Nu jävlar, får ni som tror er veta, men som inte vet - hålla käften. Ni förvärrar bara saken så in i helvete! 
   
 ]]></description><pubDate>Sat, 29 Nov 2008 18:52:55 +0100</pubDate><category>Dagbok</category></item><item><title>23 november</title><link>http://iloapp.lindam.se/blog/dagbok?Home&amp;post=21</link><description><![CDATA[ Ja då var ännu en helg passerad och vad har man gjort. Vart på teater, vilket var riktigt trevligt, lite synd däremot att det inte gick att göra något efteråt tillsammans men ska man upp klockan fyra för att dela tidningar så är det något orealistiskt - tyvärr.  Det känns som att jag väldigt gärna skulle vilja och även behöva göra något trevligt lite oftare. Börjar känna igen att jag saknar en riktigt nära vän, någon att faktiskt göra något tillsammans med för att sen komma hem till närhet, kärlek och trygghet. Är det ett önskemål som är helt ouppnåligt eller finns det de som har det så?   
 ]]></description><pubDate>Sun, 23 Nov 2008 22:09:03 +0100</pubDate><category>Dagbok</category></item><item><title>12 juli</title><link>http://iloapp.lindam.se/blog/dagbok?Home&amp;post=20</link><description><![CDATA[  Varför? Varför ska man orka? Vad ska man orka för? Är det för att må bra eller för att orka med överhuvudtaget? Vad är det då man ska orka, är det livet i stort eller är det dagen?  Just nu känns det som att jag knappt orkar dagen som den är, påhopp, kommentarer och utanförskap - vem orkar med det. Jag tror inte att det är många som gör det men vem vet, kanske är det någon som gör det. På något sätt skulle jag så gärna bara vilja att det var bra, att det inte var något att kämpa för, att jag slapp och gråta, att jag överhuvudtaget slapp och kämpa eller tänka på vad jag vill eller inte.  Men vad vill jag, vill jag vad jag nu gör, eller vill jag något annat? Ja, kanske är det så? Är det alltid bättre att förstå än att vara osäker eller är det någon gång bättre att vara osäker än att förstå?  
 ]]></description><pubDate>Sat, 12 Jul 2008 23:17:30 +0200</pubDate><category>Dagbok</category></item><item><title>Söndag 29 juli</title><link>http://iloapp.lindam.se/blog/dagbok?Home&amp;post=19</link><description><![CDATA[  Vem är det som bestämmer vad som är normalt? Är det jag själv som gör det eller är det någon annan? Jag anser att det enbart är jag själv som kan besämma det när det gäller mig och ingen annan. Men så verkar inte vara fallet när det gäller vissa andra, som uppenbart har svår att förstå att alla inte tycker samma sak. Jag funderar ibland över vad det är jag vill ha, vad är det jag vill uppnå med mitt liv här på jorden? Vill jag ha det som det är nu eller vill jag ha det på något helt annat sätt och isf hur då?  Varför i h-vete ska man ens engagera sig över att jag tycker en sak och försvara sin egen ståndpunkt så ända in i helvete istället för att konstatera att vi inte tycker samma sak och acceptera det??? Kanske för att man inte är van vid att få motstånd? Skulle det kunna vara så eller vad beror det annars på tro?   Jag är en individ precis som vem som helst annars, med andra ord så bör även jag har lika stor rättighet att vara med och bestämma över hur mitt liv och mina val, eller hur?      
 ]]></description><pubDate>Sun, 29 Jul 2007 02:02:36 +0200</pubDate><category>Dagbok</category></item><item><title>Måndag 25 juni</title><link>http://iloapp.lindam.se/blog/dagbok?Home&amp;post=18</link><description><![CDATA[  Nu var det ett tag sen som jag skrev, vilket skulle kunna betyda att det varit rätt så lugnt ett tag och ja det har det väl till viss del, om inte annat på ytan men inuti så känns det som ett enda stort trassel. Det har varit några veckor med snabba beslut och tuffa svängar och visst jag är säker på att det behövdes för att jag faktiskt skulle ta mig mot andra mål... men osäkerheten finns där, precis som skuld och skamkänslorna som dyker upp då jag minst anar de.  Jag vet och känner trots allt att jag har gjort precis det val som jag själv ville, sen finns det de runtom som säger något helt annat. Men hur länge går det att inte själv göra sina aktiva val efter det som känns bäst och det som man faktiskt tror på? Hur länge är det fullt möjligt att gå på vad andra säger och tycker utan att till sist ångra sig?   Visst är det självklart att det finns möjligheter i alla de val som man faktiskt gör, för varför skulle vi annars göra aktiva val? Då hade vi ju lika gärna kunnat gå på en rak, utstakad väg hela livet oavsett om den gett oss motivation och en längtan eller inte. Men varför ska det vara så svårt att förstå och faktiskt tycka om sig själv för de val man faktiskt gör?  Det jag känner är att jag har i det val som fanns, gjort absolut rätt, men samtidigt så känns det som att jag inte har gjort det utan bara tänkt på mig själv och vad jag vill. Men är inte det tillåtet att göra det ibland? Är det inte nödvändigt att göra det för att faktiskt orka i längden - för hur länge orkar någon att hamna in i offerrollen? I den roll som jag vart så länge och som till stor del känns totalt omöjlig att ta sig ur genom att stanna kvar. Att stanna i en miljö som ger en känsla av otrygghet, kan inte, våga inte var dig själv, håll dig undan - nä helt ärligt det känns som att det här är det rätta valet mot något annat även om det samtidigt är att bryta trygghetszonen väldigt mycket.  Då ställer jag mig iofs frågan, vems trygghetszon är det jag bryter, min egen eller de runtomkring som faktiskt verkar känna rädsla över att jag gjort ett så otroligt aktivt val och till slut visat vart skåpet ska stå? Vem är det som är modigast, jag eller de?  
 ]]></description><pubDate>Mon, 25 Jun 2007 21:47:53 +0200</pubDate><category>Dagbok</category></item><item><title>Tisdag 15 maj</title><link>http://iloapp.lindam.se/blog/dagbok?Home&amp;post=17</link><description><![CDATA[  En morgon som så många andra, mår sådär, mardrömmarna finns där under nätterna och jag sover oroligt. Känns nästan som jag håller på att helt rasa, av vad vet jag inte, kanske är det en inre press för det känns igen som att jag är fullständigt värdelös och ingenting jag gör går bra.  Det är nog bara och inse att det är så, kommer säkert att vara så länge eller kanske jämnt, jag kan inte koncentrera mig på längre texter allt bara grötar ihop sig till en klump när jag läser. Om jag skriver så tappar jag ord eller hela meningar och tappar tråden på vad jag tänkte, fastän att jag precis tänkt det.   Det jag kan göra en reflektion över är att det nog faktiskt alltid har varit så, fast ingen har sett det hur det nu har gått att undvika? Men det var väl lättare och skylla på att jag var blyg och osäker, det är väl det man skyller på när det gäller utsattheten också, för är det inte så, syns man inte ja då finns man inte och jag börjar väl känna att det stämmer. Jag gjorde allt för att inte synas, för att inte råka illa ut men de ända som inte såg mig var de som borde ha sett och uppfattat att något inte var som det borde. För de jag verkligen inte ville skulle se mig, de såg och utsatte mig ännu mer.  Kanske är det faktiskt inte så konstigt att jag inombords gråter, att allt känns som ett enda trassel? Kanske är det inte så konstigt att mardrömmarna finns där, för att påminna om det som en gång var. Det jag trodde jag hade glömt och knappt var medveten om att det har hänt, ja det har säkert funnits inlåst i kroppen hela tiden och kanske är det inte så konstigt att jag haft ont. För vem skulle inte haft ont i kroppen om den hela tiden inombords gråter? Vem skulle inte haft ont i musklerna om man i stort sett jämnt går och spänner sig av rädsla?   Är det jag som har skulden till att det blev så? Skulle jag ha sagt något när det hände? Men det fanns ju ingen där just då som såg och jag verkligen förträngde det med en gång det hänt, hur säger man det då? Men det känns ändå som om det är mitt fel, mitt fel som inget ändå sa, fast att jag inte kunde... Jag bara fortsatte och gömma mig, men var det verkligen fel att göra det?   

 ]]></description><pubDate>Tue, 15 May 2007 11:33:14 +0200</pubDate><category>Dagbok</category></item><item><title>Onsdag 2 maj</title><link>http://iloapp.lindam.se/blog/dagbok?Home&amp;post=16</link><description><![CDATA[  Nu var det ett tag sen som jag sov så fruktansvärt oroligt som i natt, vaknade av en mardröm som jag än så länge inte förstått mig på men som tog en hel del kraft och energi. Inte var det heller lätt att somna om, utan att genast få upp bilder, mörka bilder av nåt som slingrade sig omkring mig.    Varken vill eller orkar med nätter som inte ger tillräckligt med sömn, då kommer det kännas än mer omöjligt att göra nåt bra resultat på någonting.  Visst det har gått rejält framåt det sista och nog har jag kommit långt i vissa lägen men inte i andra. När det väl gäller så kommer känslan av att inte duga som ett slag med full kraft. Hur länge ska jag orka med det? Hur länge har jag den kraft som behövs för att stå emot? När kommer jag inte längre att orka utan låter mig knäckas?  Utåt sett så ser det ut som allt är bra men inuti så är det rörigt och förvirrat, gråter inombords från och till, framförallt i situationer som påminner om det som varit. Har insett att jag har jättesvårt att koncentrera mig när det gäller att läsa något inför ett prov, får känslan tillbaka att det ska hända nåt och spänner mig, vilket gör att jag inte minns vad jag läser och inte heller får ett sammanhang och även om jag vet att jag har kapacitet att genomföra det så säger kroppen nåt annat.  Varför, varför ska det vara så orättvist och varför kan andra utsätta människor för ett sånt lidande, inte bara när det händer utan också långt långt efteråt???   

 ]]></description><pubDate>Wed, 02 May 2007 22:19:06 +0200</pubDate><category>Dagbok</category></item><item><title>Söndag 28 januari</title><link>http://iloapp.lindam.se/blog/dagbok?Home&amp;post=15</link><description><![CDATA[ Den här helgen har vart rätt så bra, har bara känt mig lite för trött för att orka så mycket. Hade tänkt plugga igår men orkade inte. Det är för mycket som känns tungt, framförallt när jag är på jobbet, vilket inte är helt lätt att bara lägga bakom mig när jag går därifrån.  Idag var vi över till mamma en stund och var ute och övningskörde sen hämtade lite saker som var mina från källaren, eftersom vi håller på att röja hemma och gör iordning hos oss själva.  En sak som jag har börjat bli varse om är att jag mår inget vidare varken när jag är på jobbet eller när jag vet att det snart är dags att gå dit igen. Jag har börjat få ont i magen, det liksom bara trycker som om jag har en press rakt över både bröstkorg och mage... vilket jag inte har om jag inte är på arbetsplatsen.   

 ]]></description><pubDate>Mon, 29 Jan 2007 14:14:16 +0100</pubDate><category>Dagbok</category></item><item><title>Söndag 14 januari</title><link>http://iloapp.lindam.se/blog/dagbok?Home&amp;post=14</link><description><![CDATA[ Varför, varför ska man orka? Det känns som att välja mellan pest eller kolera. Är jag på jobbet så är det för lite att göra. Pluggar jag så mår jag skit, för att jag inte får möjlighet att plugga i lugn och ro. Jag ber om tid för att plugga när jag är hemma ändå så pratar han om något helt annat och kräver svar. Visst man behöver tid tillsammans men om jag fick tiden att plugga en stund så skulle vi kunna ha resten ihop.  Helst av allt skulle jag bara vilja försvinna, varför finnas för att ändå knappt synas? Kanske skulle man bara lägga sig ner och sova, stanna hemma eller rent av försvinna. Det känns som att jag mest av allt behöver varma kramar, bli omhållen när det som mest känns tröstlöst. 

 ]]></description><pubDate>Sun, 21 Jan 2007 18:11:04 +0100</pubDate><category>Dagbok</category></item></channel>
</rss>
